I Härnösands Herdaminnen står skrivet om Anders Alenius: Scholaris i Härnösand 1725, gymnast 1732, student den 23/8 1735 i Uppsala, prästvigd till adjunkt i Bygdeå 1737, följande år adjunkt i Sorsele hos sin blivande svärfar av vilken han inhämtade nödig kunskap i lappska språket. i sin berättelse om visitationen i Lycksele den 10/1 1741, då Alenius vid samma tillfälle predikade, säger prosten Telin, "och det var undransvärdt hur han med lika lätthet predikade svenska som lappska". På samma gång uppläste Alenii av kgl, Lappmarks direktion givna fullmakt att vara missionär i Södra Lappmarkerna. Han tackade för nådig ynnest, men fruktade dock, att han icke kunde gå ut därmed i anseende till sin långliga opasslighet av lungsot. Ty när han får vara stilla på ett rum och i någorlunda värme, vet han icke så mycket därav, men när han skall vara i köld, gå i vatten och ligga i lappkåtor, uppväckes den ganska svårt så att han omöjligen därmed uthärda kan. "Så vet jag ej" tillägger visitator, "hvad råd man härvid skall taga" Ty omistlig är han för lapparna , i anseende till sin flit och iver för Guds namns ära och lapparnas salighet, man att han skall härigenom sätta livet till, det är en eftertänklighet. Emellertid försäkrar jag att han gör sin plikt, så länge livet varar, ty han har ett ömt, ja nästan conscientian scropulosam uti många mål, havandes en stor hjärtängslan när han hörer och märker något otillbörligt, som ofta sker, sägandes vilja söta predikstolen, men icke biktstolen. Han efterträdde sin svärfar som kommunister i Sorsele 1747, förordnades till pastor i Arvidsjaur, tillträdde 1749. Efter flera års sängliggande, under en tid, då han förs sin använda möda hade hoppats att befordras till någon fördelaktid lägenhet avled han i aug. 1763 och begravdes den 2/12. Hustru och barn lämnade han i fattigt tillstånd, delvis orsakad av tvänne bränder.